För ett tag sedan och under några veckor fick Ellanbellan plötsligt för sig att matvägra.
Knep liksom ihop munnen och vände bort huvudet så fort farsan (eller morsan) ens tänkte tanken att föra en sked fram till foderluckan.
Det var som förgjort att försöka få i trollet mat.
Urjobbigt.
(Nu har vi lärt oss att det tydligen är alldeles normalt och dessutom väldigt vanligt med matvägran.)
Men samtidigt kunde (och kan) hon inte låta bli att stoppa grus, handskar och dammråttor samt allsköns andra skumma grejjer i munnen.
Varför då, liksom?
Vägrar mat (som smakar - nåja - gott) men tuggar glatt på äckliga grejjer från golvet.
Mysko.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar